Ångesten inför ett jävla datum som gör allt så verkligt igen, just det jävla datumet, min namnsdag, din bortgång. Då du lämnade oss. Känns som allt händer om och om igen. Just då, eller det känns fortfarande sjukt. Men känslan, din minneslund, den platsen, löven som börjar falla, Elina som säger - hej mamma och skiner upp som
En sol för en jävla kyrkogård.

Är det såhär det ska vara? Jag bara undrar. Mamma, du fattas oss så sinnessjukt mycket. Jag behöver dig!