Jag skriver endlösa meningar som jag sen raderar, raderar för att inget verkar hänga ihop. Att försöka leva i nuet , men endå försöka blicka framåt till något jag inte ens vet. Make no sense?

Raderar minnen, låser in dem i en box och beundrar dem från utsidan. Försöker vara alla till lags, men det förstår till och med en utvecklingsstörd att det inte går. Men endå försöker jag. Varför i hela fan bry sig om människor som inte verkar bry sig tillbaka? Eller jo när det passar dem såklart,
Make no sense at all.

Säger bara , LIFE you are screwing me once again.