När livet tar 1000 steg bakåt och man hamnar i en sorts känsla som inte går att beskriva,
bara dem som gått igenom samma sak kan veta hur det känns.
När sånt här händer så minns man plötsligt allt elakt man sagt och alla onödiga bråk
man hade, sånt som känns så jävla värdelöst nu i efterhand. Varför?

varför just mamma? varför någon människa i hela världen?
varför i hela helvete överhuvudtaget?

Ja varför, det är en väldigt bra fråga, som ställs alldeles för ofta.
Jag hoppas bara att det finns något snille någonstans i världen som kommer på ett
botemedel väldigt snart, för jag tycker ordet cancer dyker upp för ofta och drabbar
allt för många.


Jag hoppas och jag vill så gärna tro att allt kommer bli bra. Speciellt min mamma
och alla andras nära & kära.

Medans ni kan, så spendera så mycket tid och ork ni kan på människor som står
er nära, för morgondagen kanske inte blir som ni tänkt er.